Idag fick Nicklas verkligen uppleva min spindelfobi. Vi var påväg till skolan, började först tolvtiden. Helt plötsligt säger jag åt honom vad fina färger det är på träden så jag drar snabbt fram kameran, ger min energidricka åt honom medan och han ställer den på något sorts plåttak.

Jag tar dessa bilder och blir väldigt nöjd men sen när jag ska ta min dricka når jag inte den utan måste ta i taket för att få tag i flaskan. Plötsligt upptäcker jag vad jag lagt handen på, en spindel! I nästa sekund har jag skrikit hjärtat ur halsgropen. Nicklas slänger sig bokstavligen på gatan och garvar ihjäl sig.

Kan väl erkänna att det var lite skämmande det här, kände mig löjlig. Tur nog var vi ensamma på gatan, haha. Trots allt är det lite svårt att förstå det roliga i det om man inte var med. De som har en fobi av något slag förstår mig kanske en aning bättre...