Just nu sitter kanske fem-sex stycken från min klass och hör på Steffi som berättar något om Cooper-testet som vi skulle springa idag. Eller så har de redan börjat springa, eller kanske ingen alls från klassen är i skolan idag ens. Allting är bara så sjukt just nu tycker jag, bomb/skjuthot mot vår skola ? Enligt polisen är allting bara rykten fortfarande, men man kan inte ignorera det och återgå till det normala igen. Det kan inte jag, det känns mera som att jag lever i en bubbla av skräck än att allting är normalt och ingenting har hänt.

Mina föräldrar har pratat med två av mina lärare och dom förstår om inte eleverna vill till skolan. Men dom säger ju själv att dom också skulle stannat hemma om dom inte kännt sig trygga. Fast de kan inte avbryta all undervisning tills alla rykten lugnat ner sig, även om det är vi elever som lämnar efter  ju längre vi stannar hemma pga allt det här. Det är synd om lärarna faktiskt, det är ju dom som styr allting på skolan. Tänk dig själv att stå och undervisa för kanske fem personer när man borde vara cirka tjugo. Det löns egentligen inte att undervisa om inte ens en fjärdedel av alla är där.

Jag undrar hur länge det kommer ta tills alla återvänder och börjar känna lite trygghet. Själv är jag så rädd att jag inte vill vara ensam för en liten stund ens. Men när jag kommer utanför husets väggar, åtminstone så långt ut att jag känner vinden mot kinderna, känner jag en sorts trygghet blåsa mot mig. Jag stannar hemma enbart på grund av min rädsla. Mamma pressar mig inte, så jag ska antagligen vara hemma resten av veckan.