Jag är en person som har otroligt svårt för att känna mig trygg och prata om allt mellan himmel och jord med andra personer. Har alltid haft mycket lättare att skriva av mig.. känns som att man får ut mera på det sättet eftersom man först tänker, sen säger.. tvärtemot vad man gör när man berättar rakt ut.

Igår tillbringade jag hela dagen med min Nicklas, vi åkte på skolavslutningen, åt än en gång på Subway.. och hem till mig senare. Tidigare gånger när vi spenderat hela dagarna tillsammans har tiden bara flygit förbi, men igår kändes allting så lugnt och... kravlöst. Det var första gången på väldigt länge jag kunde öppna mig och berätta saker som jag annars inte klarat av, inte ens de mest vardagliga sakerna.

Tänk hur skönt det är att prata prata prata... om allt.
Vet inte hur många gånger jag kommer säga det, men Nicklas är bäst.. jag är så tacksam att jag har honom, att veta vart man kan vända sig om vad som helst och när som helst är grymt skönt. Och att jag saknar honom är nog ingenting nytt.