Sista sommarlovsdagen. Ingen känsla alls, är det nu det tar slut? Känns inte, inte ett dugg.
Jag bara väntar på att dagen ska ta slut, jag vill det ska bli tisdag men inte att skolan ska börja.

Jag vill kunna säga att jag längtar efter hösten och allt vad som komma ska det här skolåret. Men. Vill och vågar inte ens tänka på allt som väntar på mig i höst och under hela året. Om någon vecka kommer jag vara vuxen enligt vårt samhälle, men vad betyder vuxen? Ingen aning, jag som just fyllde tolv år och började högstadiet.

Hösten 2010. Tusen utmaningar.
Tidigare idag sa jag åt en vän att jag har tur om jag klarar av allt detta psykisk, om jag lyckas behålla balansen i livet är jag världens lyckligaste. Hur ska lilla jag, som stressar över minsta lilla sak som att ta mig till skolan, hur ska jag klara alla höstens utmaningar?

Vilka utmaningar?
Jag ska bli vuxen, börja leva livet på riktigt. Leta jobb, och kanske kanske (med mycket hopp) hitta en egen lya... finns inget jag önskar mera än det. Vill lära mig leva på egen hand, stå på egna ben, inte vara beroende av föräldrar eller syskon. Ja, sen kommer det jag är mest rädd för. Studenten och alla studentskrivningar. Jag är ingen plugghäst men jag bryr mig om min utbildning och blir helt klart ledsen över dåliga resultat, så ja jag kan säga att jag är räddast av alla här.

Bit ihop, bara i ett år. Bit ihop.

Att vara hemma efter en lång månad av väntan känns så förbannat bra. Och sen att träffa min finfina pojkvän och Angelica är ännu ett stort plus. Som jag saknat dem, speciellt den där pojken som lyckas gräva sig djupare i hjärtat för varje dag som går.

Det sorliga nu är att jag är utan kamera. Efter ett par månader av error-problem fick jag nog och förde min kära vän på reparation. Jag ska vara ärlig med er, det känns verkligen tungt för mig och jag vet att det "bara" är en kamera. Men så mycket den kameran har upplevt förvånar det inte mig att den blev sjuk, som jag gärna skulle kalla det.

Som sagt är det förstås bara en kamera, men nu när jag funderar på att möjligtvis uppgradera mig och köpa en bättre kamera känns det ändå tungt på sätt och vis att lämna min gamla och övergå till en ny ... jag har lärt mig så mycket med 1000D:n, den har varit med mig hela tiden, i skolan, på utflykter, resor, fester, promenader, modellfotograferingar...

Precis som att jag förlorat min allra bästa vän. Men jag ska invänta och se vad reparationskostnaderna skulle bli, om jag inte reparerar kommer jag behålla kamerahuset som reservkamera eftersom det går att fota med den fortsättningsvis, med lite krångel förstås.

Det har aldrig kännts så här bra att få åka hem till lilla Finland. Kära Finland ♥
Man lär sig uppskatta sitt hem mera när man är ifrån det en längre tid. Får ständigt frågan om var jag tycker det är bättre, här på balkan eller i Finland? Gissa en gång vad jag svarat varendaste gång jag fått den frågan!

Hur ska jag kunna tycka det är bättre här än i Finland där jag växt upp, levt hela mitt liv bortsett från de tre första åren. Det går inte. När jag kommer hit ser jag fel i varenda liten sak som händer eller som man gör.

- I Finland har vi kranvatten som smakar bättre än någon annan dryck, här på balkan dricker man inte kranvatten eftersom det finns för mycket kalk(?) i det - dvs. inte bra för kroppen. Det första jag gör när jag kommer hem till Finland är ALLTID att dricka vatten!
- Här finns det inte stora köpcentrum utan det är mest bara pyttesmå butiker där man knappt ens kan komma in, eller ja, marknader! Det finns inte heller ordentliga kläder att köpa när man väl är i behov av dem, antingen är de för fula för att man ens ska kunna tänka sig gå i dem, eller så är de märkeskläder man väl gillar fake. Jag har inte något emot fake märkeskläder men när  de t.ex. stavar Hugo Boss till Hugo Boos då överskrider det min tolerans.
- Att komma hit är som att gå tillbaka i tiden. I Finland är vi hundra år längre fram i utvecklingen än vad de är här. Som t.ex. förra året när vi skulle fråga efter mobilt bredband. Tror ni de hade den blekaste aning om vad det är? Nej.

Det finns verkligen så mycket jag skulle kunna rabbla upp som jag personligen stör mig på här men det får bli en annan gång. Ja, jag förstår att hela världen inte kan ha det lika bra som i Finland eller att vi ens är lika utvecklade hit och dit, det förstår jag verkligen. Men, det finns saker som inte någonsin kommer gå in i huvudet på mig.

Nästa gång vi hörs är jag hemma. Äntligen hemma.
Tidigare skulle jag gapat om jag hört mig själv säga detta men lilla Finland ligger mig varmt om hjärtat. Är så tacksam över att jag fått bygga upp ett bättre liv där/här.