Helt plötsligt tog sommaren slut och livet blev mera hektiskt än vad jag anade. Jag hinner knappt andas ut, äta eller sova om dagarna. Klagar gör jag inte, men det är för mycket som händer i mitt liv just nu så jag har valt att lägga bloggen på hyllan ett tag. Yrkesstudier, studentskrivningar och bilskola. Och inte nog med det har jag en hel del annat att tänka på och hinna med just nu. Kommer antagligen inom kort ha väldigt goda nyheter, men mera om det senare.

Ps. Jag har funderat mycket på sistone, på ALLT. En fråga jag kom fram till men inte hittar något svar på är: Har ingen aning om jag vill fortsätta med fotograferandet, jag får världens kick när jag står och "plåtar" någon men pga. min tidsbrist har jag börjat känna att jag skulle kunna vara redo att lägga kameran på hyllan den med... men om jag gör det, vad ska jag då syssla med? Jag har absolut inga andra intressen, blir lite ledsen att ens tänka på att lägga allt bakom mig. Någon som kännt som jag?

I vilket fall som helst, vi hörs, om jag kommer tillbaka. Take care ♥

Sista sommarlovsdagen. Ingen känsla alls, är det nu det tar slut? Känns inte, inte ett dugg.
Jag bara väntar på att dagen ska ta slut, jag vill det ska bli tisdag men inte att skolan ska börja.

Jag vill kunna säga att jag längtar efter hösten och allt vad som komma ska det här skolåret. Men. Vill och vågar inte ens tänka på allt som väntar på mig i höst och under hela året. Om någon vecka kommer jag vara vuxen enligt vårt samhälle, men vad betyder vuxen? Ingen aning, jag som just fyllde tolv år och började högstadiet.

Hösten 2010. Tusen utmaningar.
Tidigare idag sa jag åt en vän att jag har tur om jag klarar av allt detta psykisk, om jag lyckas behålla balansen i livet är jag världens lyckligaste. Hur ska lilla jag, som stressar över minsta lilla sak som att ta mig till skolan, hur ska jag klara alla höstens utmaningar?

Vilka utmaningar?
Jag ska bli vuxen, börja leva livet på riktigt. Leta jobb, och kanske kanske (med mycket hopp) hitta en egen lya... finns inget jag önskar mera än det. Vill lära mig leva på egen hand, stå på egna ben, inte vara beroende av föräldrar eller syskon. Ja, sen kommer det jag är mest rädd för. Studenten och alla studentskrivningar. Jag är ingen plugghäst men jag bryr mig om min utbildning och blir helt klart ledsen över dåliga resultat, så ja jag kan säga att jag är räddast av alla här.

Bit ihop, bara i ett år. Bit ihop.

Att vara hemma efter en lång månad av väntan känns så förbannat bra. Och sen att träffa min finfina pojkvän och Angelica är ännu ett stort plus. Som jag saknat dem, speciellt den där pojken som lyckas gräva sig djupare i hjärtat för varje dag som går.

Det sorliga nu är att jag är utan kamera. Efter ett par månader av error-problem fick jag nog och förde min kära vän på reparation. Jag ska vara ärlig med er, det känns verkligen tungt för mig och jag vet att det "bara" är en kamera. Men så mycket den kameran har upplevt förvånar det inte mig att den blev sjuk, som jag gärna skulle kalla det.

Som sagt är det förstås bara en kamera, men nu när jag funderar på att möjligtvis uppgradera mig och köpa en bättre kamera känns det ändå tungt på sätt och vis att lämna min gamla och övergå till en ny ... jag har lärt mig så mycket med 1000D:n, den har varit med mig hela tiden, i skolan, på utflykter, resor, fester, promenader, modellfotograferingar...

Precis som att jag förlorat min allra bästa vän. Men jag ska invänta och se vad reparationskostnaderna skulle bli, om jag inte reparerar kommer jag behålla kamerahuset som reservkamera eftersom det går att fota med den fortsättningsvis, med lite krångel förstås.

Det har aldrig kännts så här bra att få åka hem till lilla Finland. Kära Finland ♥
Man lär sig uppskatta sitt hem mera när man är ifrån det en längre tid. Får ständigt frågan om var jag tycker det är bättre, här på balkan eller i Finland? Gissa en gång vad jag svarat varendaste gång jag fått den frågan!

Hur ska jag kunna tycka det är bättre här än i Finland där jag växt upp, levt hela mitt liv bortsett från de tre första åren. Det går inte. När jag kommer hit ser jag fel i varenda liten sak som händer eller som man gör.

- I Finland har vi kranvatten som smakar bättre än någon annan dryck, här på balkan dricker man inte kranvatten eftersom det finns för mycket kalk(?) i det - dvs. inte bra för kroppen. Det första jag gör när jag kommer hem till Finland är ALLTID att dricka vatten!
- Här finns det inte stora köpcentrum utan det är mest bara pyttesmå butiker där man knappt ens kan komma in, eller ja, marknader! Det finns inte heller ordentliga kläder att köpa när man väl är i behov av dem, antingen är de för fula för att man ens ska kunna tänka sig gå i dem, eller så är de märkeskläder man väl gillar fake. Jag har inte något emot fake märkeskläder men när  de t.ex. stavar Hugo Boss till Hugo Boos då överskrider det min tolerans.
- Att komma hit är som att gå tillbaka i tiden. I Finland är vi hundra år längre fram i utvecklingen än vad de är här. Som t.ex. förra året när vi skulle fråga efter mobilt bredband. Tror ni de hade den blekaste aning om vad det är? Nej.

Det finns verkligen så mycket jag skulle kunna rabbla upp som jag personligen stör mig på här men det får bli en annan gång. Ja, jag förstår att hela världen inte kan ha det lika bra som i Finland eller att vi ens är lika utvecklade hit och dit, det förstår jag verkligen. Men, det finns saker som inte någonsin kommer gå in i huvudet på mig.

Nästa gång vi hörs är jag hemma. Äntligen hemma.
Tidigare skulle jag gapat om jag hört mig själv säga detta men lilla Finland ligger mig varmt om hjärtat. Är så tacksam över att jag fått bygga upp ett bättre liv där/här.

Hej mina fina!
Jag lever, med nöd och näppe. Tystnaden på bloggen beror mestadels på att jag har så mycket jag verkligen måste lägga före allt annat, speciellt bloggen. I 40 plusgrader sitter jag varje dag och stressläser till höstens studentexamen, det är påfrestande för stackars hjärnan, ni anar nog inte.

För att orka kämpa intalar jag mig hela tiden att det snart är över. Bara någon månad kvar, och lite till.
Lilla jag har nog heller inte nämnt att jag inte är kvar i Finland, nej jag befinner mig på balkanhalvön som det så fint heter. Om några timmar, med andra ord imorgon, drar jag till Kroatien där jag har en del fina släktingar.

Ska bo hos världens bästa farbror i ett par dagar för att senare åka ner till Kroatiens fina kustområde och bli brun som aldrig förr. Efter det är det bara några dagar kvar tills jag beger mig hemåt igen (längtar!)

15 dagar kvar tills jag åker hem
23 dagar tills skolan drar igång igen
36 kvar tills jag fyller 18 STOOOOORA ÅR!

Slutspurt!

 

Jag var och fotade med Sofia för någon dag sen. Såklart har jag alldeles för lite tid att hinna redigera dem så det kommer dyka upp lite bilder nu och då. Jag ska säga er en sak, aldrig har jag varit så nöjd med en fotografering som denna! Och förbannat vad glad man kan bli av att hålla i den där kameran i handen, det är inte klokt!

 

Eftersom jag med en väldigt stor gråtklump i halsen åker bort nästa veckas helg tänkte jag och Sofia att vi skulle fota en till gång nu nästa vecka. Stackars Sofia hade ju brytit armen så vi har inte kunnat göra något innan nu när armen mår bättre.

Det är alltid lika roligt när gamla kunder kommer tillbaka och vill ha en ny design! Ni minns Simons gamla design? Det var första kill-designen jag gjorde och gudars vad nöjd jag blev.

Nu kan jag verkligen inte påstå att jag är mindre nöjd, jag gillar den på något vis!

Vad tycker ni?

 

Jag tycker egentligen att Anonym tog upp en bra sak här, det kan faktiskt vara viktigt att förklara detta.

 

Personligen tycker jag inte att min bild i headern är naken. Människans kropp är otroligt vacker enligt mig själv, den nakna kroppen på bild är det finaste motivet man kan fånga på bild. Jag gillar verkligen nakenfoto och skulle mer än gärna fota det själv om någon ställde upp. Hur kan en naken rygg vara provocerande undrar jag. Är vi inte alla människor? Vi föds nakna! Hur kan det vara mera okej att visa bilder på nakna nyfödda om en rygg med bh anses vara naken?

Jag är alltid försiktig med vad jag publicerar på min blogg och vad jag skriver här. För varje bild man laddar upp på nätet tar man i princip en ny risk, speciellt med lättklädda bilder. Kanske ni har hört om de åländska flickorna vars Facebook-bilder hade slutligen hittats på olika porrsajter? Med tanke på det tänker jag ALLTID efter en extra gång innan jag trycker på publicera.

Tyvärr kan jag inte alltid anpassa mig enligt mina läsare, jag vet inte vad ni kommer tycka och tänka innan jag publicerat något. Men som sagt är jag väldigt noga med vad jag skriver, mitt språk och mina bilder. Om jag ansåg att materialet i min blogg inte passade gammal som ung skulle det inte ligga ute på nätet, jag vet att det finns yngre som läser vad jag skriver.


Tråkigt att du Anonym inte vågade lämna ut dina kontaktuppgifter, tycker personligen det är väldigt fegt.
Ett namn räcker, det bevisar bara att du står för vad du säger.

En fråga till er som läser detta: Är verkligen naken hud skadlig för unga läsare? Eller för dem i din egen ålder?

Visst tänker man lite mycket ibland. Men vet ni, jag har det perfekta botemedlet.
Lyssna på glad musik, gå ut och gå, spring lite! Gå till en trygg plats från din barndom!

Igår hoppade jag på cykeln och cyklade till lågstadiet. Visserligen hade jag inte den perfekta lågstadietiden men visst var allting lättare då. Man visste inte så mycket på den tiden, hela världen gav trygghet. I två timmar satt jag där, tänkte på allting man kan. Min tid i lågstadiet flög igenom mina tankar för en stund. Visst var man liten och oskyldig då, inget att hålla koll på, inget att oroa sig för.

Efter två timmar kom bollen min dit. Kramades. Kysstes. Pratade.
Vissa dagar kan jag sakna dig outhärdligt mycket, fastän det bara var någon dag sen vi sågs.
Vissa dagar blir jag galen av saknad, det höll jag på att bli igår. Tack för din räddning, älskling.

Vi sparkade lite boll, han tränade mig. Jag önskar jag hade dig som tränare.
Tror bestämt jag skulle komma i form, det lilla vi sparkade gav mig tunga andhämtningar.

Jag önskar jag kunde satt stopp på tiden igår, du vet.

♥

18 månader. Underbara magiska månader.
Jag tänker på dig och ler stort. Ingen förutom du kan få mig att le på det viset, det är magi.
När jag är med dig ler jag ännu större. Ingen är lyckligare än mig, ingen har en så fin pojkvän som jag har. Ingen.

Var det inte för någon månad sedan vi satt runt klippa&klistra-borden,
du minns när jag såg på dig så blygt och inte kunde sluta fnissa?
Var det inte bara några veckor sen vi kysstes första gången bland skolans klädhängare?
Jag tyckte det var så pinigt, det pirrade mer än någonsin i magen min.
Jag undrade vad du tänkte på, hade du lika många fjärilar i magen som jag?

18 månader senare är jag ännu kärare. Ännu lyckligare.
Kan man verkligen vara så här lycklig med någon, kan kärlek verkligen vara så bra?

Älskar när du berättar hur fjantig jag är. Det gör mig minst lika glad som om du kallade mig vacker.
Vi är antagligen det fjantigaste paret i universum, men det är därför vi passar så bra. Klick säger det.
Som vi sa igår, så sant det kan bli.

Jag älskar dig, min boll ♥

 

Idag är min första riktiga sommarlovsdag, just eftersom jag jobbade i fredags. Kom på att jag inte rört kameran på ett tag och så fint och soligt som det var tog jag tag i det direkt. Märkte dock att jag faktiskt föredrar att fota porträtt, det är mera liv och glädje i dem.

 

Har inte visat så många bilder från sist jag fotade Sofia, borde göra det blev ju så bra bilder. Men nu är jag sugen på att be henne ställa upp på en ny fotosession, hihi.

 

 

Sandra undrade vad det var för hundras jag pratade om i inlägget om Aprilresumén.
Blir enklast att svara i ett inlägg tycker jag personligen.

Hundrasen jag pratade om är en Tempelmix, långhårig tax & pomeranian. Skulle gärna visat en bild för de är sjukt söta ska jag säga er! Men tyvärr har jag inte någon bild men ni kan kika in på Ohstlins blogg, hennes hund är av den rasen och hon har en hel del gulliga bilder på den!

Varje gång jag ser bilder på hennes hund smälter jag lite grann inombords. Så gullig! Och bästa av allt; den blir aldrig en riktigt stor fräsare. Jag är engentligen ingen hundmänniska men faktiskt så faller den här hundrasen mig i smaken.